Ibland kan allt bara sticka, stoppa ner allt i hjärtats ficka.

Ibland vill jag glömma det som var, när jag tänker att jag inte har något kvar.

Ibland önskar jag att allt var som förr, jag vill kunna öppna lyckans dörr.

Ibland undrar jag om gud finns, om han kanske minns?

Ibland när jag ber en bön till han, ber jag om att få tillbaka allt som försvann.

Ibland kunde jag se.

Ibland kunde jag le.

Men det var tiden innan allt hände, innan smärtan jag kände.

Ibland tror jag att det inte finns en väg ut, att det aldrig kommer att ta slut.

Ibland vill jag bara försvinna, ut ur denna eviga dimma.

Ibland tror jag att himlen inte existerar, den tanken ligger i mitt sinne och irriterar.

Ibland orkar jag inte tänka, min tanke är en båt jag bara vill sänka.

Nu tänker jag inte skriva mer, medans mina tårar faller ner.

den skrev jag i oktober eller november förra året, hittade den när jag rotate egenom gamla saker.
så kände jag då, och så känner jag nu.